..har jag fått igen.
Ja, det är faktiskt andra gången på bara några år som den har kommit i min brevlåda. Första gången tänkte jag
–…Men varför och hur? Jag vet ju ingenting alls om det här. Om det var när jag var runt nio-tio år då hade det passat mig perfekt. För då kunde jag precis allt om detta. Men nu!
Så 4 söndagar i rad ska jag vara en av dem som röstar här! Sist var det himla roligt tycker jag och då var det den HÄR jag, precis som så många andra ville ha på första plats.
….härligt!
Nu, om bara några timmar har min första arbetsvecka på fulltid gått.
Längre dagar, men jag trivs så bra så tiden går fort! Inskolningen av två riktiga sötnosar på 1½ år går som sort. Vår inskolnings variant där föräldrarna är med mellan 9 & 14 de första 3-4 dagarna är så bra. Vi hinner lära känna varandra både vuxna och barn. Och barnen provar på allt nytt med pappa eller mamma först. Igår kunde båda två vara på förskolan med mig den tiden medan föräldrar var hemma som backup om det skulle behövas. Det är roligt när det funkar!
I det härliga vädret åker de större barnen stjärtlapp så fort de kommer ut. Det är också en glädje att se glittret i barnens ögon när de kommit på hur de ska göra för att kunna åka och hålla sig kvar samtidigt.
Jag är som en sombie på kvällarna här hemma, har inte riktigt lyckas vända dygnet efter ledigheten och det är nog bäst att jag gör det pronto. Det är hemskt att knappt komma ur sängen på morgonen när klockan ringer…
Ja, det här var lite osorterade ord såhär på morgonkulan.
Ha en riktigt bra dag!
Å ikväll blir det fredagsmys med Julie :)!
..och om kärlek.
Sent igår kväll ja man kan nog snarare säga att det var mitt i natten kom Lilla Julie med föräldrar hem från sin julvistelse i Frankrike. I flera veckor har man gosat med farmor & farfar, morbröder & mostrar en hel massa kusiner & vänner.
De mellanlandade här hemma hos oss och stöp i säng. Trötta av allt resande och av bara tanken på att de ska upp till väntande arbete idag.
Men Lilla Julie och jag, vi får tid att bara mysa tillsammans hela dagen. Kärleksbubblet till detta lilla gryn är i kolosalformat. Och all längtan efter att gosa, skratta och gå på upptäcktsfärd tillsammans får jag nu stillat under dagen.
♥♥Det är kärlek när våra ögon möts,när jag får hålla dig i min famn, när dina armar slingrar sig runt min hals och du ler så oemotståndligt och varmt. Jag känner djupt inom mig att denna källa av kärlek till Dig du lilla stora gryn är så fantastiskt enorm , så vacker och evigt underbar.♥♥
..ut.
I några dagar har jag släpat mig och någon annan smått ovillig familjemedlem ut på promenad. Joo…om sanningen ska fram blev jag nog släpad av dig igår Susanna…men det var jag som fick promenaden att bli två timmar istället för en timme eftersom jag lockade med Gateau besök som delmål på vår väg.
Och det är just det där att släpa sig som jag funderar över…Hur kan förfallet gå så snabbt?? Ledigheten och stillasittandet har varat så kort tid. Det myckna ätandet med. Ändå känns det som om jag har tappat all ork till att röra på mig.
Med den allra högsta, bestämdaste och hårdaste rösten säger jag till mig själv.
-Nu ska jag ut och gå! –Varför då…måste bara…först det här..sen kanske. Svarar mitt inre då.
-Men jag tycker ju om att röra på mig, mår mycket bättre då säger jag med ännu högre och mer uppfodrande röst till mig själv.
Å till slut lyfter jag på mig och känner inte det minsta av att –det ska bli skönt.
Jag är nog lat av naturen, förklädd så att till och med jag själv tror att jag gillar att sporta och röra på mig.
Vi har på jobbet förmånen att helt gratis gå och träna på vårt badhus där det finns sprillans nyfixade träningslokaler…men jag är så lat, så efter jobbet orkar jag inte gå dit för att det ligger åt fel håll!!
I december kom jag på den briljanta idén hur jag skulle kunna lura mig själv att gå på gym, förfallet hade så smått börjat redan tidigt denna månad. Nu i januari öppnar en sprillans ny träningslokal som jag passerar på min väg till och från jobbet.
Där skrev jag in mig, så dit ska jag gå ofta-ofta så snart dom slår upp dörrarna. Det är inte gratis precis så det vill till att jag går dit och får valuta för pengarna…
Att jag anmälde mig till midnattsloppet är också en sån där grej som jag gör för att jag vet att jag mår bäst av att röra på mig…men herregù så långt inne det sitter… När jag släpade mig runt på promenaden idag så fattade jag faktiskt inte hur jag tänker när jag tror att jag ska orka springa! …jag som inte orkat springa även när jag haft bättre kondis än nu…
Skulle sitta bra med en mentaltränare.
..är det utanför mitt fönster nu. Stilla faller stora snöflingor ner från en blågrå himmel. Flinga för flinga lägger de sig på varandra och bildar lätta snöberg överallt där de sen landar. Det är vackert.
Nu är det dags att skriva en lista på saker som skall inhandlas till årets julbrunch för familjen. Dock utan gottor i år. För när vi har ätit färdigt ska vi vidare och dricka glögg och äta godsaker hos min bror med familj.
I år är det bara jobb i mitt huvud, på ett positivt sätt. Så jag har knappt förstått att det är dags för julklapps inköp…och det kan ju straffa sig. Jag är inget fan av att vara i varuhus när det är proppfullt…å så lär det ju bli nu…Men eftersom jag är fan av julklappar och den här tiden på året så behöver ingen i familjen oroa sig ;).
Något som verkar lysa med sin frånvaro denna jul här i mina trakter är snö, så några tomtespår lär barnen inte få se…tyvärr.
En heldag i tystnad med två kära vänner har jag haft idag.
Mmm, tillsammans har vi njutit av tystnad och vi har fyllt på med energi.
Det var länge sedan sist och så efterlängtat.
Vi samlades ett tjugotal personer vid 10 tiden och i ett vackert rum och med vackra ord på vägen inleds dagen
Några gånger under dagen klingar en klocka, då är det dags för meditation eller reflektion på ämnet för dagen Resan inåt och även när det är dags att äta eller fika. Ingen armbandsklocka behövs och det är skönt.
Tid till samtal finns det för den som känner att den vill och lite massage kan man också få.
Så underbart!
En skön lördags kväll önskar jag dig!
Veckan gick fort…ja den svischade fram. Den började i hastigt tempo de första dagarna för att mot torsdag och idag lugna ner sig markant.
Jag som är den enda vuxne som velat gå ut trots vädret, har haft två strålande roliga dagar ute i duggregnet med ett gäng barn på 3½ år. Att iaktta deras lekar och samspel är så roligt. Och idag kunde plötsligt en av barnen klättra upp i vår höga klätterställning. Hon har så gärna velat komma upp, men varken kunnat eller vågat.
Så idag var det dags. Vi övade starka ben och armar, hur man ska göra med händerna för att kunna klättra dit man vill. Ja, händerna måste ju hela tiden vara en bra bit högre upp än fötterna å det är lite läskigt och svårt att tänka på all koordination.
Så där klättrade hon och jag upp och ner massor av gånger och jag peppade
–Men vilka starka ben och armar du har!
Och hon sa glädjestrålande
–Titta vad jag har lärt mig! Och visade med de orden att hon även iakttagit sin lärprocess. Det kan vi senare påminna om när det är något nytt som hon vill lära sig. Då med ett
–Kommer du ihåg när du lärde dig att klättra? Det är bra att ha roliga och lyckade lär minnen.
Kompisarna var minst lika glada dom för hennes skull.
Det där med delad glädje är dubbel glädje stämmer verkligen.
Jag gillar på något mysko sätt det här vädret…joo, jag blir väldigt glad när solen lyser och himlen är blå det är allra bäst. Men det här med småregn när det är rätt varmt ute, det känns okej. Luften blir så skön och syrerik.
Men ikväll när jag körde tur och retur till Arlanda så förbannade jag regnet medan jag höll hårt i ratten och skärpte ögonen så att jag skulle se de vita strecken på vägen. För det är svårt att hålla rätt kurs när regnet inte bara kommer uppifrån utan från alla håll. Också från förbi passerande bilar och lastbilar och billykteblänk i regnet som reflekterade tillbaks rakt in i mina ögon.
Om jag ska tänka positivt även om detta, så var det skönt att det inte var minusgrader för då hade allt detta regn blivit snö och då hade det varit kaos i trafiken.
I vår morgontidning är det just nu en artikelserie om blyghet. Jag läser lite här och lite där och tänker tillbaks på när jag själv var barn.
Jag var blyg! Åtminstone sa min familj det. Mina bröder sa att jag till och med var blyg för fåglar! Och det stämmer säkert.
Jag är inte alls blyg idag. Övergången från det ena till det andra har jag själv inte märkt av så mycket. Och eftersom jag flyttade iväg till en helt annan stad som riktigt ung, så har jag inte heller haft några personer i min omgivning som har speglat mig i hur jag var som barn…och det är kanske en av de bra sakerna. Jag har aldrig fått bekräftat i tid och otid att –jag är blyg. För där jag har varit har ingen vetat det.
Under några år så flyttade min familj, mina barn min man och jag hemåt igen. Där mötte jag på jobbet en person, en storebror till min barndomskamrat som helt spontant sa till mig.
–Man kan inte tro att du är samma person Ewa. Vi har ett kort på alla barnen på gatan och där ser man bara din lugg inte ditt ansikte, du var så blyg så du vågade inte titta in i kameran….
Jag minns fotograferingen, jag minns att jag helt plötsligt blev blyg av att någon sa något till mig….Han minns också att jag var blyg.
Den blyga lilla Ewa har följt mig genom livet, så länge som jag inte visste om att hon fanns så kunde hon sabotera för mig genom att dra sig undan vid tillfällen som jag egentligen var rätt nyfiken på. Men när jag fick nys om henne så kunde jag den vuxna Ewa ta den lilla och blyga Ewa i handen och stötta upp henne. Gå vid hennes sida och prata lugnt och stillsamt eller uppfodrande –Skärp dig nu!
Att bli medveten om sin personlighet och att få hjälp och stöttning är väldigt viktigt och det kan man som förälder försöka ge sitt blygs barn. Inte rädda det ifrån nya saker utan stötta.
Ja, jag vet att vi är olika, det är just ur det jag skriver, vi är alla olika och det ska vi vara. Unika och olika. Och ofta är det så att vi ärver en egenskap från någon eller båda av våra föräldrar. Så ibland kan man kanske inte få hjälpen just av dem.
En liten person nära mig var kanske mer en iakttagare än en blyg person som liten. H*n började på en förskola där det var väldigt många barn som var precis tvärt om och även deras föräldrar. De var spontana lyfte gärna upp gulliga barn i famnen fastän de inte riktigt kände dom, nöp i kinden och så vidare. Lilla H blev stel som en pinne och ställde sig på sidan om och bara tittade. Det var väldigt lätt att bli udda där i den miljön. Sen började skoltiden. H ville inte vara med i någon gruppidrott på fritiden, för att ledarna skrek så mycket..!. Men kunde själv spontant ringa ihop ett gäng som till exempel spelade fotboll eller annat efter skolan.
I klass tre blev det dax för skolbyte, för att mamman tyckte så. En inte helt lätt situation för just den här personen som helst skulle och ville vara i sin invanda miljö utan förändringar.
För att dra historien snabbt så var den nya miljön jobbig för lill H till att börja med. Men med tiden så utvecklades H´s personlighet stort. Lärarna tittade på elevens lärstil/personlighet och de omdömen som modern och fadern fick om H efter varje termin men främst på vårterminen, var så träffande. Som om någon verkligen sett h*n för den h*n var.
H´s iakttagande personlighet var en styrka! Och h*n behövde arbeta mer på att uttrycka sig även muntligt, flera ville höra H´s kloka tankar.
Jag kan säga att detta var medicin för en liten person. Och idag så är den lille personen vuxen och en person som vet om vem h*n är och inte färgad av det som förr var något negativt.
Frukostgröt och god lingonsylt en stor filt och båda morgontidningarna skrev jag en helgmorgon…
Då får jag kul rader från en vän -Påminner mig om det Å (3½) sa häromdagen -Mamma, varför ska man ha en mamma när man är vuxen?
Svar på den frågan klurade man på i familjen tills min äldsta dotter svarade på mina rader
-Mmmm, vad skönt! Skulle gärna vilja krypa ner hos dig! Får man säga så till sin mamma när man är över 30? Spelar roll!
Då svarar min vän apropå sitt barns undran och mitt barns rader att
-Jag tror vi har svaret här... :D
En mamma behövs alltid både för liten och stor.
