Finfrämmande

Vårt lilla söta barnbarn är på besök.

Hon tog ut lite komptid från sin förskola idag för att vara med morfar och bara vara. Dom två har njutit ute i solen idag.

Hon är en liten bestämd dam som lägger sig raklång på golvet om det inte blir som hon vill. När jag kom från jobbet idag och såklart ville krama om lillhjärtat, så rynkade hon ihop sina ögonbryn och tittade på mig med en blick som uttryckte –Och vem är du??  –Känner vi två varandra??

Jag blir full i skratt! Tänk att bara vara strax över året och ha en så stark integritet. Det är bra!

Just nu sitter hon och ser en fransk barnfilm. Hon lever sig in i filmen ett ögonblick, sen vill hon titta i en bok. Det som slår mig då är att vårt lilla barnbarn redan nu kan något som vi inte kan…franska! Det är stort!

Om att få ihop det…

…i vardagen alltså.

Vad skriver man om när man jobbar hela dagarna och livet fylls på med annat än just bloggskrivandet? Ja det är en riktigt aktuell fråga som jag inte har något svar på.

Jag älskar att skriva! Det är något som jag inte vill vara utan. Men nu blir mitt skrivande istället jobbskriv, dokumentation av det som barnen gör på förskolan, utvecklingssamtalsplaner, planeringar och mötesanteckningar med mera, med mera…sen har orden tagit slut…

Kanske att det om några veckor har blivit så att tiden har rätat ut sig för mig och att fler ord kommit till mig (0: för det vill jag så gärna att de ska ha gjort. Men nu….näe tyärr.

Det påminner mig om när jag var 4-5 år och var hos en dagmamma som hade massor av barn, minst fem, sex stycken! Jag var ju själv en liten sladdis och hade endast storebröder då, så jag förstod faktiskt inte riktigt hur hon dagmamman, visste att alla barnen var hennes.

Vi barn lekte intensivt hela dagarna och det var en hel massa lekprat. Och jag minns att jag plötsligt sa till ett av barnen att jag inte ville prata nått mer den dagen för jag skulle spara pratet tills jag kom hem till mamma och pappa. Så att det skulle finnas något kvar då…

Nästa tanke var –Men hur kan mamma och pappa som är så  gamla ha något prat kvar?

Hur det kom sig att jag trodde att det kunde ta slut? Jaa, barns tankar är magiska men pratet har ju räckt så här långt, så fler ord att skriva ned kommer nog till mig också bara jag ger mig till tåls.

Kram på er!