Shy

I vår morgontidning är det just nu en artikelserie om blyghet. Jag läser lite här och lite där och tänker tillbaks på när jag själv var barn.

Jag var blyg! Åtminstone sa min familj det. Mina bröder sa att jag till och med var blyg för fåglar! Och det stämmer säkert.

Jag är inte alls blyg idag. Övergången från det ena till det andra har jag själv inte märkt av så mycket. Och eftersom jag flyttade iväg till en helt annan stad som riktigt ung, så har jag inte heller haft några personer i min omgivning som har speglat mig i hur jag var som barn…och det är kanske en av de bra sakerna. Jag har aldrig fått bekräftat i tid och otid att –jag är blyg. För där jag har varit har ingen vetat det.

Under några år så flyttade min familj, mina barn min man och jag hemåt igen. Där mötte jag på jobbet en person, en storebror till min barndomskamrat som helt spontant sa till mig.

–Man kan inte tro att du är samma person Ewa. Vi har ett kort på alla barnen på gatan och där ser man bara din lugg inte ditt ansikte, du var så blyg så du vågade inte titta in i kameran….

Jag minns fotograferingen, jag minns att jag helt plötsligt blev blyg av att någon sa något till mig….Han minns också att jag var blyg.

Den blyga lilla Ewa har följt mig genom livet, så länge som jag inte visste om att hon fanns så kunde hon sabotera för mig genom att dra sig undan vid tillfällen som jag egentligen var rätt nyfiken på. Men när jag fick nys om henne så kunde jag den vuxna Ewa ta den lilla och blyga Ewa i handen och stötta upp henne. Gå vid hennes sida och prata lugnt och stillsamt eller uppfodrande –Skärp dig nu!

Att bli medveten om sin personlighet och att få hjälp och stöttning är väldigt viktigt och det kan man som förälder försöka ge sitt blygs barn. Inte rädda det ifrån nya saker utan stötta.

Ja, jag vet att vi är olika, det är just ur det jag skriver, vi är alla olika och det ska vi vara. Unika och olika. Och ofta är det så att vi ärver en egenskap från någon eller båda av våra föräldrar. Så ibland kan man kanske inte få hjälpen just av dem.

En liten person nära mig var kanske mer en iakttagare än en blyg person som liten. H*n började på en förskola där det var väldigt många barn som var precis tvärt om och även deras föräldrar. De var spontana lyfte gärna upp gulliga barn i famnen fastän de inte riktigt kände dom, nöp i kinden och så vidare. Lilla H blev stel som en pinne och ställde sig på sidan om och bara tittade. Det var väldigt lätt att bli udda där i den miljön. Sen började skoltiden. H ville inte vara med i någon gruppidrott på fritiden, för att ledarna skrek så mycket..!. Men kunde själv spontant ringa ihop ett gäng som till exempel spelade fotboll eller annat efter skolan.

I klass tre blev det dax för skolbyte, för att mamman tyckte så. En inte helt lätt situation för just den här personen som helst skulle och ville vara i sin invanda miljö utan förändringar.

För att dra historien snabbt så var den nya miljön jobbig för lill H till att börja med. Men med tiden så utvecklades H´s personlighet stort. Lärarna tittade på elevens lärstil/personlighet och de omdömen som modern och fadern fick om H efter varje termin men främst på vårterminen, var så träffande. Som om någon verkligen sett h*n för den h*n var.

H´s iakttagande personlighet var en styrka! Och h*n behövde arbeta mer på att uttrycka sig även muntligt, flera ville höra H´s kloka tankar.

Jag kan säga att detta var medicin för en liten person. Och idag så är den lille personen vuxen och en person som vet om vem h*n är och inte färgad av det som förr var något negativt.