..i form av både dofter och ljud.
Knarret under fötterna till exempel. Blundar jag så skulle jag lika gärna kunna förflyttas massor av år bakåt i tiden och vara påväg till skolan istället för till jobbet.
I morse när jag gick till jobbet så var det massor av snö som yrde runt hela mig. Det har snöat rätt mycket på bara några få dagar så det ligger i uppskottade drivor vid garageinfarter runt omkring där jag går. Jag kom att tänka på alla snögrottor som jag gjorde med mina kompisar som barn. Det var så mysigt! Vi skottade och skottade tills vi kunde krypa in. Där inne var det mörkt, varmt och tyst….
Jag och mina kompisar gick hem och hämtade en ljusstump som vi kunde tända så att det blev ljust där inne i kojan och då började vi fundera på om vi kanske skulle sova över där inne…
Våra föräldrar varnade oss för att gräva våra kojor från vägen, plogbilen kunde ju komma körande och då skulle vi inte hinna ut ur kojan….hemska tanke! Värsta scenariot var att vi skulle bli mosade av plogbilen.
Ja sånt går jag och tänker på, på min väg till jobbet…jag minns också väldigt väl frostens lockelser som jag skrev om tidigare. Ajajaj!
Det måste vara någe magiskt med detta snöknarr under skorna... för jag tror att de allra flesta av oss transporteras i känslan tillbaka till barndomen.
SvaraRaderaJag gjorde också det idag... och vipsvops så var jag 8-9 år, och gick på den mest magiska väg som bara en vit norrlandsväg kan bjuda en liten flicka på. En flicka som annars bodde söderut, och där snön bara var något som regnade bort lika fort som den kom. Men här.. hos farmor och farfar.. i lapplandsfjällen... du vet, det VAR verkligen magiskt... att få uppleva knarr under fötterna!!
Varm kram... i varje tanke till dig, min vän.
Elisabeth; Ja tänk så många minnen som bara ligger lagrade därinne. Som kryper fram när man minst anar. Det är också magiskt att återfå känslan från förr...det får mig att fundera på tid...vad är det egentligen? Hm, nä det är nog för tidig morgon för att utveckla den tanken :D.
SvaraRaderaVarma hjärtekramar till Dig!
Tiden slutar dagen före man fyller 50... åteminstone har jag bestämt mig för det! Så den dagen jag fyller 87, så fyller jag fortfarande bara 49! Det är väl ett bra sätt, att man själv får bestämma hur man vill mäta tiden... tycker då jag!
SvaraRaderaVarm varm gokram till dig..
Elisabeth; Hahaha! Ja det är kanske så att tiden slutar dagen före man fyller 50...jag vet inget om det ännu eftersom jag bara är 49..*lerstortochglatt*+fingrar i kors.
SvaraRaderaHåller med dig fullständigt "att man själv får bestämma hur man vill mäta tiden" sådeså ;).
Stor varm hjärtekram till dig!
Ewa