måndag 9 november 2009

En mur…

Året var 1983 och jag var nästan klar förskollärare. Så gott som alla andra klasser hade planerat sin avslutande skolresa från dag ett i plugget. Inte vi, för vi kunde inte bestämma oss…om vi skulle åka eller -om vi nu skulle åka någonstans tillsammans, vart?  Samarbetet oss emellan var väl inte på högsta nivå kan man milt uttrycka det.

Tiden tickade på och sent om sider så bestämde vi oss för att vi skulle åka och vi skulle till Berlin! Varför det blev just Berlin har jag idag inget minne av. Jag hade nästan inte rest någonstans alls på den tiden, så allt var äventyr. Det vi fram till avresan hade störst fokus på var försäljning av alla de slag. Allt för att få ihop så mycket pengar som möjligt. Och två klasskamrater fick i uppdrag att höra med en resebyrå om allt från bästa priserna på biljetter till boende + studiebesök i väst och i öst. Det senare gick inte att genomföra i öst vilket vi förstod anledningen till först senare….

På skolan tjänade man stora pengar på att sälja fikabröd. Både mackor och smarr. Så vi skrev upp oss på listan som fanns på alla dagar som var lediga under våren. Vi hade ju rätt mycket att ta igen eftersom vi ville ha ihop så mycket. Vi hyrde även plats på Hötorget och hade loppis där en söndag, ojojoj vad vi sålde. Och vårt samarbete fungerade strålande.

Vi åkte tåg ner till Väst Berlin som var vår resas första anhalt I tre dagar var vi aktiva dygnets alla timmar. På dagarna var vi på studiebesök på förskolor som verkligen tog emot oss och visade oss på ett fantastiskt sätt sin verksamhet. Sen shoppade vi loss och var även inne på  KaDeWe ett shoppingens mecka. Bara deras mat avdelning var värt ett besök, vi hade aldrig sett dess like här i Sverige då. På kvällarna var det bar rundor och efteråt skrattade vi åt att vi trodde att man kunde gå hem när ställena stängde…bara det att dom var öppna så länge de hade gäster….Vi var rätt så trötta kan man säga men bus kul hade vi!

Så bar det iväg med tåg från Väst till Öst Berlin…Nu började vi så smått förstå det vi inte hade förstått tidigare. Vi var väldigt omedvetna resenärer kan man säga. Men det var nog också så att det är inte lätt att förstå att Väst Berlin låg som en liten ö mitt i Öst Tyskland…Resan över var inte lång men rätt så skrämmande. Vi fick ställa upp oss på led i alfabets ordning för att det skulle gå smidigt genom passkontrollen. Så långt helt ok, men det var inte en person där som var det minsta trevlig. Och i tornen runt omkring så fanns det beväpnade vakter.

När vi steg av tåget och ställde ner våra resväskor i Öst så var allt annorlunda…Allt som fanns i överflöd i Väst Berlin saknades här.

Vi fick inte turista själva i Öst Berlin utan vi blev lotsade runt. Jag har några minnen från Öst som etsade sig fast. Det ena är Alexanderplatz, denna i mitt sinne sägenomspunna plats...Det var en grå betong plats med ett stort varuhus. Från de grå höghusen runt omkring hängde det röda banderoller från balkongerna högst uppe. Vi gick in i varuhuset för att göra av med de pengar som vi växlat och som vi inte fick föra ut. Vi gick runt där och kände det som om vi gjort en tidsresa bakåt i tiden. Det fanns inget att köpa där även om det fanns saker på hyllorna. På barn avdelningen gick jag in, för kanske att jag där skulle hitta något till Camilla och Susanna. Dockorna var i formpressad plast med på målat hår och nylon kläder…Vi gick till det café som fanns där men blev bryskt bort motad av en patrona som hade hand om något i caféet som vi inte kunde lista ut. Några gäster där ville hon inte ha. Det var sådana kontraster så vi fick oss en riktigt ordentlig kurs i hur världen kan se ut.

Efter att istället för att få se mer av staden, som vi ville ha gått i fyra timmar på Pergamon museum så var det kväll och vi skulle ut och äta i TV tornet. Det såg vi fram emot eftersom den hade en restaurang som snurrade runt så att man hade en härlig och varierande utsikt. Vi tog hissen upp och där inne  i hissen satt det en kille som hade som arbete att trycka på knappen. Ja, alla hade ett jobb, detta var hans. Sen satte vi oss ner vi vårt bord för att äta och se på utsikten. Innan maten kom in fick vi reda på att vi endast fick stanna en timme i tornet. Det gällde nog alla gäster kan jag tro så här i efterhand. Detta var för att man från tornet hade full uppsikt över muren och man ville inte att någon skulle kunna sitta här uppe och planera sin flykt. Det sa man såklart inte på restaurangen, det fick vi reda på efteråt.

Att sitta i TV tornet var att som på första parkett se livets riktiga tragiska öden. Väst Berlin som glittrade som en diamant  och som aldrig stannade av för att vila på den andra sidan muren. Vi fick i efterhand reda på att man på väst sidan lyste upp extra mycket så att muren skulle vara så synlig som möjligt för dem från öst som kikade över. Sen där muren var och över till öst sidan så var det så gott som helt mörkt och på Unter den Linden som är och var en stor paradgata så lyste bara några få gatlyktor här och där.

.Brandenburger Tor

Jaa, min sista minnesbild av denna overkliga plats var när vi en dag av två skulle äta förbeställd lunch på en liten restaurang. Vi kom in och blev snabbt hänvisade till vårt långbord som var plaserat så att endast vi och de som kom från köket kunde gå förbi oss. Vi var avgränsade med stolar så att de övriga bara kunde titta på oss, inte prata med oss. För det var en av de skumma sakerna. Ingen fick prata med oss och ingen utom en ung kille vågade göra det.

När vi var på väg från den här restaurangen så kom den killen efter oss. Han pratade snabbt och ställde så många frågor han kunde på kort tid. För när huskroppen tog slut så var han tvungen att gå åt ett annat håll så att ingen skulle tro att han följde efter oss.

På väg hem med tåget så fick vi vår sista kontrast upplevelse. På tåget i öst så var det väldig kontroll med hundar och ilskna vakter som kollade inte bara under tåget utan också i våra vagnar och under våra britsar, så att ingen som ville fly skulle kunna gömma sig. På natten när det var en kontroll så bankades det hårt och intensivt på vår hytt dörr, det var passkontroll. Obarmhärtig tändes lampan i taket och vi ombads bryskt att inte bara visa passet utan även öppna våra ögon som inte riktigt hade vaknat till ännu.

När vi kom till Sverige tidigt på morgonen så knackade någon diskret på vår tågdörr och frågade lika försynt om vi hade något att förtulla. Vi grymtade –nej och blev inte störda mer….

Jag skulle verkligen vilja återvända till Berlin idag, men då  den gången,var jag avskräckt från allt vad Öst hette.

Idag firar Berlinarna 20 års jubilèet efter murens fall. Jag gläds med dem!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar